Elza Dunkels: ”Förbud farligare än att inte göra något”

Elza Dunkels besökte Huddinge Visar och pratade i sin föreläsning om hur skolan kan arbeta med ungas närvaro på nätet. Det du kan göra som vuxen är att utforska tillsammans med barnen och lära dem att navigera bland nätets möjligheter och otäckheter, men framför allt – inför inga förbud!

Svartvit porträttbild av Elza Dunkels

Fotograf: Kristina Alexanderson

Elza Dunkels föreläsning startar efter lunch men Elza lyckas hålla publiken vaken och på tårna. Detta är ett ämne som engagerar – såväl i rollen som lärare som förälder.

– Det framgår ibland efter ett tag när jag pratar med journalister eller andra yrkesutövare att de undrar hur de i sin roll som förälder ska förhålla sig till deras barns närvaro på nätet. Det är en svår fråga och jag skulle verkligen önska att det fanns tydligare riktlinjer för hur framför allt skolor ska förhålla sig till det här, berättar hon.

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet och forskar kring ungas närvaro på nätet. Hennes föreläsningar är populära och själv tror hon bland annat att det beror på att det inte finns några tydliga riktlinjer för skolorna att hålla sig till och det är svårt att hitta entydiga svar på dessa komplexa frågor.

Föreläsningen inleds med fokus på rädsla och panik. Vad är det som gör att vi är rädda för snabb utveckling? Och leder paniken till något bra och konstruktivt? Oftast inte menar hon. Tvärtom leder det ofta till att man lamslås och inte vågar prova sig fram till hur den nya företeelsen kan användas på ett säkert sätt. Då kan man som vuxen inte heller vara det stöd som unga behöver. Historiskt sett har paniken heller inte bidragit till att utvecklingen bromsas upp eller förändras.

Därför syns Elza ofta i media med debattinlägg i samband med ett nytt larm, en ny farhåga eller för all del en ny forskningsrapport som visar på negativa effekter av barns nätanvändande.

– Nu senast kom en forskningsrapport som visar att barn idag behöver glasögon i större utsträckning än tidigare. Det är svårt, det är forskning så det är ju sant. Men är det relevant? Seriös forskning kom fram till att ryggraden förstördes av att åka tåg när det var nytt. Nu vet vi att det inte stämde, men då var det sant, säger hon.

Så hur ska lärare och föräldrar navigera bland all information, pekpinnar, tips och varningar som dyker upp på alla möjliga ställen?

– Först och främst ska du bli misstänksam om avsändaren av informationen kan tjäna pengar på att påverka i den här frågan. Den kanske säljer kurser eller produkter som bygger på att det finns en rädsla och osäkerhet till exempel, menar Elza.

Förbud kan leda till trängda situationer för barn

Det värsta man som vuxen kan göra är att förbjuda barnen att göra något på internet menar Elza. Om man har sagt till ett barn att hen inte får besöka en viss sajt, publicera bilder eller ta kontakt med främlingar på nätet – vad händer då om barnet ändå gör det? Enligt Elza är den vanligaste förövaren manipulativ och kan använda till exempel utpressning som metod för att få det den vill ha.

– Förövaren kan hota med att berätta för barnets föräldrar, skicka vidare bilder som barnet har delat med sig och liknande. Då behöver barnet vara så pass tryggt att hen kan svara att det är lugnt. Att de redan vet, att barnet skulle kunna skicka de där bilderna själv. Barn behöver vuxna i ryggen när de är på nätet. De ska alltid kunna kontakta en vuxen om något händer. Och det gäller att den vuxna som barnet väljer att tala med tar emot detta på ett bra sätt och inte får barnet att skämmas! Det är aldrig offrets fel att något händer. Det kan inte sägas nog ofta, menar Elza.

Det finns ingen koppling mellan att dela med sig av något på nätet och att råka ut för något hemskt, enligt Elza. Själva närvaron på nätet ökar givetvis risken, men det är extremt sällsynt att någon till exempel hittar en bild på ett barn, letar upp barnet och sen utsätter hen för något.

Unga som är vana på nätet kan i större utsträckning hantera obehagliga saker som sker. De larmar oftare om de ser något och om något skulle inträffa kan de hålla det ifrån sig och se att det inte var deras fel.

Nätmobbning – en del av den ”vanliga” mobbningen

Näthat som drabbar barn och unga är nästan alltid en förlängning av mobbning och utsatthet i skolan. Därför menar Elza att nätmobbning borde hanteras på samma sätt som till exempel ”matsalsmobbning” eller ”omklädningsrumsmobbning” – det vill säga som en särskilt utsatt situation där mobbning sker. Grunden till den här typen av hat och mobbning är ofta de destruktiva och snäva normerna och kräver ett förebyggande arbete.

De positiva delarna av nätet

Nätkärlek pratas det inte lika mycket om som näthat. På nätet finns forum där man kan få hjälp och stöd i allt ifrån hur man lagar en bil till hur man kan identifiera en depression eller ett missbruk. De positiva delarna är det som gör att vi fortfarande använder nätet.

– De måste väga över, annars skulle vi väl aldrig spendera så mycket tid där? Säger hon.

Det är de marginaliserade grupperna som har tjänat mest på internet. Barn med särskilda behov, människor som av olika anledningar står utanför den samhälleliga gemenskapen. De finner stöd, värme och gemenskap.

Elza menar också att det kan vara en anledning till att unga tjejer har tagit till sig och använt nätet i större utsträckning än andra grupper. De vågar ta plats där. De kanske får en smäll i form av näthat eller andra negativa reaktioner när de gör det, så att de måste backa. Men de har i alla fall varit där och tagit plats och vågar sig ofta tillbaka. Nästa gång kan de kanske stå emot den där smällen.

Skolans ansvar – en tolkningsfråga

Vilket ansvar har skolan och lärare för barns och ungas närvaro på nätet? Det finns idag inga nationella direktiv, förutom när det gäller kränkningar – där har skolan ett uttalat ansvar. Men då måste det redan ha hänt något som måste hanteras. Allt främjande och förebyggande arbete finns det egentligen inget uppdrag kring, beroende på hur man väljer att tolka styrdokumenten.

– Jag hade önskat att vi hade tydligare direktiv för jag tycker skolan är en så bra plats för det. Man möter alla barn och genom barnen kan man nå deras föräldrar. Och framför allt är skolan en plats där det finns högutbildade vuxna som är vana att tänka kring lärande och kunskap. Och det kan man inte begära av alla familjer! Om inte annat kan man tänka att barn som inte råkar ut för kränkningar i skolan får bättre resultat. Så det främjande och förebyggande arbetet är ett sätt att höja resultaten i skolan. Men det gäller att någon är modig och tar bort något annat för att prioritera detta, avslutar Elza.


Elza om…

… nya appar

– Om det kommer en ny app som många använder – se det som en ingång till att prata om annat. När det blev ramaskri kring appen Periscope kunde man istället för att förbjuda unga att använda den (vilket de ofta struntar i) se det som ett gyllene tillfälle att diskutera PUL till exempel.

… lärarkonton i sociala medier

– Ska man ha ett lärarkonto på till exempel Facebook och Instagram? Intresset och ens egna känsla för vad som är ok måste styra. Tycker man att det är kul så skaffa ett konto. Men man kan också ”torrsimma” med eleverna, samtala om apparna/plattformarna utan att själv vara aktiv där. Vi är fortfarande i ett läge där vi får improvisera, vi är inte framme där skolan kan sätta regler för det här, det skulle bli för kantigt.

… att skydda barn för allt obehagligt på nätet

– Skydda barn för farliga saker på nätet genom att ge dem motståndskraft! De behöver veta att de inte ska klicka på allting, det finns äckliga saker på nätet. Det är inget barnen har med sig automatiskt, de måste lära sig. Vi behöver lära dem det och hantera det ungefär på samma sätt som vi gör med barn i trafiken. Vi lär 2-åringar att trafiken är farlig och skyddar dem fysiskt. Det vore dock dumt att göra samma sak med en trettonåring, de måste fatta besluten själva men vi måste lära dem att navigera.


Läs mer

Elza Dunkels forskningsblogg Nätkulturer

Lärarlyftets avsnitt om digitalisering som Elza har bidragit med innehåll till

Elzas open source-utbildning Likabehandling – arbete mot diskriminering och kränkande behandling på nätet