Lärare, forskare – och dramaledare

Dramaövningar på kemilektionen ger kunskaperna ett djupare fäste, det vet Kerstin Danckwardt Lillieström. Hon är lärare och samtidigt forskare och låter insikterna från de båda världarna befrukta varandra.

Elever agerar atomer

Edward Dwumfour Ankamah Antho blir en atom med hjälp av klasskompisarna Shahzod Umirov, Joakim Johansson, Alexander Söderqvist och Karam Charro.

Det är sen eftermiddag och mörknar utanför fönstren på Huddinge gymnasium när naturvetarna i årskurs 1 har en dramatisk kemilektion. Med klassrummets stora plansch över det periodiska systemet som fond och med klasskompisarna som publik förvandlas fem elever till väteatomer och fem till fluoratomer.

De tejpar kemiska beteckningar på kroppen eller skriver dem i pannan och fäster elektroner i form av färgade pappersbollar på kläderna. För att sedan att gestalta molekylen vätefluorid hakar de i varann parvis – en vätehand på en fluoraxel, en fluorarm runt en vätearm, ett par fingrar i krok eller en fingertopp som bara precis nuddar en annan.

”Är det så det fungerar?”

Kerstin Danckwardt Lillieström, lärare i kemi och även i biologi, ber eleverna att visa hur gasen vätefluorid övergår i flytande form. Paren rör sig mot varandra tills de bildar en snäv krets. Snart har några av paren greppat varann för att skapa en sammanhållen ring – men då höjer Kerstin Danckwardt Lillieström pekfingret.

– Är det så det fungerar?
– Nej, svarar genast några av de klasskamraterna.

I dialog med sin lärare konstaterar de att så kallade kovalenta bindningar ska finnas inom molekylerna men inte mellan dem. De elever som just tagit tag i varandra släpper och kretsen återgår till att bestå av fem fristående par.

Och när Kerstin Danckwardt Lillieström strax därpå ber eleverna att bli gas igen så skingras de två och två.

– Yes! Lysande! strålar Kerstin Danckwardt Lillieström.

Atomerna i en molekyl sitter ihop med starka bindningar, men molekylerna i ett ämne gör det inte, det är själva summan av eftermiddagens kunskap.

– Känns det som ni förstår lite bättre? frågar Kerstin Danckwardt Lillieström när hon rundar av lektionen.
– Ja, för man måste röra sig, svarar eleven Hene Aziz Salih.

Kunskap genom kroppen

Kerstin Danckwardt Lillieström

– Det kreativa måste få utrymme, för det är det eleverna får nytta av om de ska forska, säger kemi- och biologiläraren Kerstin Danckwardt Lillieström på Huddinge gymnasium.

Så är det. De fysiska rörelserna transformerar kunskapen genom kroppen och ger den fäste, det vet Kerstin Danckwardt Lillieström genom den forskning som hon parallellt med undervisningen bedriver på en forskarskola vid institutionen för matematikämnets och naturvetenskapsämnenas didaktik på Stockholms universitet.

Det finns studier, bland annat av Marianne Ødegaard vid Oslo universitet, som visar att drama är verksamt inom undervisning i naturvetenskapliga ämnen. Men det finns ingen forskning som visar varför det fungerar, så det vill Kerstin Danckwardt Lillieström ta reda på. Specifikt studerar hon hur dramaaktiviteter kan gynna elevernas delaktighet i ämnet kemi och deras kunskaper om abstrakta kemiska begrepp.

När det gäller delaktighet ser hon hur mer tillbakadragna elever ofta vågar träda fram när de inte bara måste kommunicera verbalt utan också kan använda kroppen.

– Och så hjälper eleverna varandra. Det uppstår mimesis, säger Kerstin Danckwardt Lillieström.

Kreativ imitation

Mimesis är ett fenomen som enkelt kan förklaras som kreativ imitation. Som nyss, när pojkarna i en grupp började rulla ljusblå pappersbollar för att skapa elektroner och andra grupper snart rullade liknande bollar i andra färger.

När det gäller begreppen så är det avgörande att de faktiskt används av eleverna.

– De naturvetenskapliga begreppen måste få komma ut ur munnen, säger Kerstin Danckwardt Lillieström.

Och de gjorde de idag – ord som elektronegativitet, dipol och kovalent bindning fladdrade fritt i klassrummet.

I sin forskning intresserar sig Kerstin Danckwardt Lillieström särskilt för det som kallas didaktisk modellering. Det går ut på att en lärare genom att filma sina lektioner kan detaljgranska hur lärande uppstår eller går förlorat. Efter en granskning görs justeringar, och så kör läraren samma undervisningsmoment eller samma lektion igen. Sedan görs en ny granskning, så att läraren ska se hur ändringarna påverkar det som händer i klassrummet.

Filmandet viktigt

På så vis har Kerstin Danckwardt Lillieström till exempel kunnat se hur hon själv, genom att lägga till en mer självständig uppgift eller genom att ställa öppnare frågor, har kunnat få eleverna mer aktiva och därmed mer mottagliga.

Just filmandet är viktigt. Kerstin Danckwardt Lillieström spelar även in ljud med diktafon, men det ger inte lika mycket.

– Genom ljudinspelningarna märker jag att en del elever är helt tysta, men när jag sedan tittar på videofilmen kan jag se att de faktiskt ändå är med. Eller att andra elever inte tillåter dem att vara med.

Under fyra år jobbar Kerstin Danckwardt Lillieström nu halvtid som lärare och halvtid som forskare. Siktet är inställt på en licentiatexamen. Ibland blir det stressigt, men de båda världarna befruktar varandra så pass mycket att det är värt ansträngningen.

– Jag lär mig så mycket av forskningen som jag direkt kan sätta i verket i klassrummet, säger hon.

Hon har bland annat fått möjlighet att identifiera den konkreta innebörden av olika pedagogiska teorier. Ett exempel är den nära utvecklingszonen, ett begrepp myntat av den sovjetiske psykologen Lev Vygotskij för att beteckna de kunskapsområden en elev kan dras in i genom samspelet med en pådrivande lärare eller någon annan kunnig person.

– Jag hade aldrig tänkt på det så konkret som nu, när jag ser hur de kan lära av varandra om jag aktiverar dem.

Är läraren skådespelare?

Kerstin Danckwardt Lillieström delar med sig av sina kunskaper till kollegor, bland annat i en ämnesöverskridande så kallad processgrupp på skolan, där deltagarna diskuterar pedagogisk litteratur och besöker och analyserar varandras lektioner.

Att just drama blev hennes medel för att skärpa lärandet är ingen slump. Hon är själv en teaterapa, säger hon, och har skådespelat med Uttrans musikteaterförening en gång i tiden.

Är undervisning i själva verket drama, är läraren en skådespelare?

– Ja, det tror jag. Lärandet beror väldigt mycket på läraren, det visar forskning, säger Kerstin Danckwardt Lillieström.

Jo, men tjänar undervisningen på att du som lärare spelar en roll?

– Nej. Om man är för annorlunda och går in för att spela en roll, då ser eleverna igenom det.

Det är alltså inte läraren som ska spela teater, utan eleverna som får en chans att kliva ur sina mallade roller och för en lektion bli någon annan. En fluoratom till exempel.

Text och foto: Katarina Bjärvall

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*

Vill du komma i kontakt med Kerstin?

Tipsa oss

Tipsa oss gärna om forskningsprojekt!